Novell: Det sista bordet på vinbaren
En regnig tisdag, ett ledigt bord och två främlingar som båda vägrar ge sig. En romantisk novell om att säga ja till en liten, oplanerad kväll.
Av YesTonite-teamet · · uppdaterad 18 november 2026 · 3 min läsning
En kort novell. Människorna och kvällen är påhittade; känslan är, hoppas vi, igenkännbar.
Det hade regnat sedan lunch, det tunna decemberregnet som inte ser ut för mycket förrän det rinner ner i kragen. Mara sköt upp dörren till vinbaren på hörnet, och den varma luften slog emot henne som en kram hon inte bett om. Ljus, det låga sorlet från tjugo samtal, en griffeltavla med viner hon inte kunde uttala.
Hon hade lovat sig själv att gå ut en gång den här veckan. Inte för någons skull. Bara för att sitta någonstans som inte var hennes soffa.
Varje pall i baren var upptagen. I bortre hörnet, under en inramad karta över någonstans soligt, stod ett litet bord med två stolar och en liten mässingsskylt: reserverat från 21. Klockan var 19:40. Hon gick mot det.
Det gjorde en man i en blöt grön rock också, som kom från andra hållet.
De nådde det i samma ögonblick och lade båda en hand på samma stol. En sekund rörde sig ingen av dem.
Ett halvt bord
”Jag var här först”, sa han, inte särskilt övertygande.
”Du var här precis samtidigt”, sa Mara.
Han tittade på skylten, sedan på baren, sedan på henne. Han hade ansiktet hos någon som också lovat sig själv att gå ut en gång den här veckan.
”Du kan ta bordet”, sa han. ”Eller halva.”
Hon borde ha sagt nej. Hon tänkte säga nej. Det som kom ut var: ”Vilken halva?”
Han tänkte efter på allvar. ”Den som vetter mot dörren. Ifall du vill gå.”
Hon tog den andra halvan.
Ett glas, sedan ett till
Han hette Theo. Han hade flyttat till staden i september för ett jobb som visade sig mest handla om kalkylblad. Han kände tre personer, och två av dem var kollegor. Han beställde det billigaste röda på tavlan och erkände att han inte visste vad det var.
Hon beställde det näst billigaste, så att han inte skulle känna sig ensam.
De pratade som främlingar gör när de är ganska säkra på att aldrig ses igen: ärligt och lite för fort. Om jobbet, om staden, om det löjliga priset på paraplyer på en plats där det regnar fem dagar i veckan. Han sa att han fortfarande svängde vänster ut från sin port varje morgon, fast stationen låg åt höger. Hon sa att hon bott här i åtta år och ändå inte hade någon favoritbar.
”Det här kan vara den”, sa han.
”Du vet ju inte ens vad du dricker.”
”Det har aldrig stoppat någon.”
Klockan nio
Fem i nio kom kyparen fram med ansiktet hos någon som måste säga något obehagligt. Bordet var reserverat. Fyra personer, en födelsedag.
Mara sträckte sig efter kappan. Det var överenskommelsen; så slutade kvällar som den här. En fin timme, en historia att inte berätta för någon.
Theo stod redan. ”Det finns ett ställe två gator bort”, sa han. ”Pyttelitet. De gör soppa och har aldrig någon reservationsskylt, för ingen reserverar soppa.”
Hon tittade mot fönstret. Regnet hade tätnat, sådant som får gatlyktorna att se mjuka ut.
”Jag har inget paraply”, sa hon.
”Inte jag heller. De är jättedyra här.”
De sprang de två gatorna. Soppstället fanns på riktigt, och det var varmt och nästan tomt. De stannade tills ägaren började stapla stolar runt dem, vilket de tog som en komplimang.
Efteråt
Utanför hade regnet slutat. De stod under markisen en stund längre än de behövde.
”Samma bord nästa tisdag?” frågade Theo. ”Jag bokar det den här gången. Hela.”
”Boka halva”, sa Mara. ”Det funkade.”
Hon gick hem och svängde höger, mot stationen, och skrattade högt åt ingenting på en tom gata.
Några av de bästa kvällarna börjar helt utan plan, bara med beslutet att gå ut och säga ja till något litet. Har du tid ikväll, se vem mer i närheten som ska ut på YesTonite, eller hitta ett varmt ställe att börja på i våra stadsguider.